Växthuseffekten och klimatpolitiken

En kritisk betraktelse (Danne Nordling, apr 08)
Relaterar till artiklar på Skattepolitik och samhällsfilosofi

Dagens klimatpolitik håller i Sverige på att utveckla sig till en planekonomisk huvudvärk. Detta blir i varje fall följden om Sverige avser att följa EU:s tre mål för 2020 och dessutom öka på dem med en egen ambition för utsläppsbegränsningarna för växthusgaserna. Det är då fråga om att minska utsläppen inom Sverige med 30 eller 40 procent, att öka andelen förnyelsebar energi från 40 till 49 procent och att öka biobränsleandelen i fordonsbränslena från 3 till 10 procent. Detta kommer att ställa krav på svenskarna både i form av ekonomiska och personliga uppoffringar.

Många av dem som står bakom denna uppfordrande politik välkomnar tanken att klimatsatsningarna kommer att leda till att konsumtionssamhället trängs tillbaka. Och det finns också många som ser fram emot att vi i Sverige på allvar måste byta livsstil och anpassa oss till ett kärvare samhälle av den karaktär som dessa miljöivrare länge propagerat för med helt andra motiveringar.

Bakom dagens klimatpolitik finns en uppfattning om att mänskliga utsläpp av växthusgaser svarar för så gott som hela den uppvärmning av jordens klimat som registrerats sedan industrialismens genombrott på 1800-talet. Denna uppfattning hävdas vara vetenskapligt grundad och beskriven av FN:s klimatpanel IPCC. Man hänvisar till vetenskapliga auktoriteter. Men i själva verket är det är det ytterligt svårt för intresserade medborgare att själva bilda sig en uppfattning om huruvida auktoriteterna har rätt. Det finns politiska och socialpsykologiska faktorer som utövar ett stort inflytande över vad som hävdas i debatten. Därför finns det anledning att närmare och kritiskt granska grunderna för klimatpolitiken.

Denna granskning bygger i det följande på den debatt som jag initierat sedan 2005 på min blogg "Skattepolitik och samhällsfilosofi". Framställningen följer till viss del hur diskursen om växthuseffekten utvecklades på bloggen. Jag har dock tidigare sysslat med klimatpolitik i egenskap av debattör och redaktör för tidskriften "Skatter & välfärd" där bland andra IPCC:s dåvarande nyss avgångne ordförande Bert Bolin deltog med flera artiklar. Han var också en av deltagarna i ett seminarium om klimatpolitiken som jag initierade i samband med klimatmötet i Kyoto 1997.

Inledningsvis ges en grov introduktion till debatten om koldioxidutsläppens effekter: är de positiva eller är de ett problem och om så är fallet aktualiseras frågan vilken typ av utsläpp som skall bekämpas. Den tidiga klimatdebatten riktades nästan enbart mot bilismen och då i termer av att bensinskatten borde höjas. Bilismfientliga politiker gjorde gällande att bilismen betalade för litet för att täcka de samhällsekonomiska kostnaderna trots att det sannolikt förhöll sig tvärtom. Det fanns en uppseendeväckande skillnad mellan vad bilismen betalade i koldioxidskatt och kostnaden för utsläppsrätten för lika stor mängd koldioxid.

Hur motiveras då växthuseffekten? De första försöken att ringa in teorin bakom politikernas absoluta vilja att gripa in mot växthusgasutsläppen gav upphov till fler frågor än svar. I samband härmed publicerades nya rön om sambandet mellan koldioxidutsläppen och temperaturvariationerna som härrörde från studier av borrkärnor från istäcket i Antarktis. Dessa skulle kunna visa att teorin om växthuseffekten hade försvagats men istället anpassades de nya rönen till teorin utan att någon närmare motivering. (flera artiklar som bör redigeras)

Diskussionen om Kyoto-protokollets ytterst blygsamma effekter på temperaturen var livlig 2005 men den har nu överflyglats av långt större krav på utsläppsminskningar. Efter ett halvt års debatt återstod fortfarande tre väsentliga oklarheter i debatten om växthuseffekten. Dessa fick inte någon förklaring när Bert Bolin diskuterade med den kritiske Richard Lindzen och när han därefter lade fram sina argument i en tidningsartikel.

En vändpunkt i klimatpolitiken kom när den s k Stern-rapporten publicerades hösten 2006. Dess perspektiv var ekonomiskt. Om ingenting gjordes för att förebygga klimatförändringarna skulle de ekonomiska förlusterna bli mycket större i framtiden. Detta beskrevs felaktigt som att en depression skulle inträffa där uppemot 20 procent av BNP skulle förloras. I rapporten fanns också siffror för hur mycket det kostar att sänka utsläppen vilka kan jämföras med subventioneringen av etanolbilarna i Sverige som är mycket dyrare. Med Sterns metod blir därför etanolbilar miljöbovar. En billig metod för att minska utsläppen är att minska avskogningen enligt Stern. Ett uppslag för att sätta tryck på länder som inte infört koldioxidskatt äe att införa en koltull, dvs en tull på produkter som framställts av länder med otillräckliga åtgärder för att minska utsläppen. Koldioxidskatten i Sverige hotar dessutom att leda till att det blir lönsamt att använda skogen som bränsle istället för till papper och trävaror.

En utgångspunkt för klimatpolitiken är att man vet varifrån utsläppen kommer. Detta redovisas underligt nog inte i den dagsaktuella klimatdebatten. Av världens utsläpp kommer sålunda bara 10 procent från bilismen. I Sverige var andelen 19 procent enligt DN och statsminister Reinfeldt uttalade sig mot moraliserandet över bilismen och med en förmodan att svenskarnas livsstil inte skulle behöva radikalt förändras. En professor på KTH vill däremot drastiskt ingripa mot just bilismen och förordar skattehöjningar som på fem år skulle fördubbla bensinpriset.

Den kraftiga subventioneringen av etanol för bilar uppmärksammades av några debattörer i januari 2007. Det finns skäl att minska subventionerna som åstadkoms genom skattebefrielse. På sikt blir det billigare att rena kolförbränningen från koldioxid än att använda etanol i bilarna. Det kommer dessutom enligt svenska forskare att krävas alltför stor areal att odla etanolråvara för att detta skall vara realistiskt. Det finns dock effektivare grödor än vete för etanolframställning i Sverige. Om fem år kan vi kanske odla switchgrass istället för majs och vete och därför borde tullen på importerad etanol sänkas för att inte veteproducerad etanol skall expandera.

Inför publiceringen av IPCC:s fjärde rapport tog jag upp fenomenet att temperaturen varierat 2-3 grader de senaste 15 000 åren enligt enligt en bok från Naturvårdsverket. Den fjärde rapporten hade ingen förklaring till vare sig växthusteorin eller varför temperaturen kunnat variera utan att koldioxidutsläppen varierat. Trots att denna teori medför att stora krav på förändringar av vår livsstil reses finns det nästan ingen opposition mot IPCC - varför? Enligt min mening kan växthusteorin till stor del vara ett cirkelbevis, vilket jag diskuterar ingående.

Kort efter IPCC publicerade FAO en rapport som uppmärksammade boskapsskötselns effekter på växthusgaserna. Det framfördes krav på minskat biffätande eller varför inte mindre mjölk till barnen samt restriktioner mot annan klimatfarlig mat.

För att ytterligare belysa hur klimatologerna på universitetsnivå beskriver temperaturförändringarna och växthusteorin granskar jag några läroböcker, där det framkommer att temperaturerna varierat de senaste 5000 åren lika mycket som idag, samtidigt som bevisföringen för teorin saknar vissa delar. Ett brittiskt TV-program valde kort därefter en annan metod och gick till brett angrepp på företrädarna för växthusteorin och hävdade att hela ansatsen var ett falsarium med hjälp av generella resonemang och skeptiska auktoriteter. Enligt min mening ligger svagheten i växthusteorin i det faktum att den inte är empiriskt verifierad. Teorin bygger fortfarande på den metodik som användes av Svante Arrhenius år 1896 och som syftade till att förklara (felaktigt) istiderna med koldioxidvariationer. Att den fått genomslag beror bl a på propaganda från Al Gore som inte har något bevis för sin "obekvämma sanning". Det är mycket möjligt att 4/5 av temperaturökningen sedan slutet av 1500-talet är naturlig.

Om man accepterar teorin om människans starka påverkan på den globala temperaturen har klimatpolitiken framöver att välja mellan generella skatter och regleringar (rentav femårsplaner). När regeringen aviserade tillsättandet av en kommission för hållbar utveckling omnämndes inte koldioxidbeskattningen trots att en sådan skulle ligga närmast för en regering som värnar om marknadsekonomin. I Storbritannien lanserade Blair femårsplaner. I Sverige satsade radion på kampanjjournalistik.

Klimatpolitiken riktar sig speciellt mot bilismen och särskilt mot personbilarna och då i synnerhet mot s k stadsjeepar. Detta är möjligt så länge siffror inte redovisas över utsläppens relativa storlek, vilket Naturvårdsverket låter bli att göra. Man kan då inte heller enkelt få fram att det är lastbilarna som ökat utsläppen de senaste åren - inte personbilarna.

I vilka länder eller regioner är det nödvändigt att minska utsläppen av växthusgaser? Denna fråga tas upp översiktiligt i en artikel om Kina och Europa där också olika fördelningspolitiska principer presenteras. Miljöministern ville dock ha stora minskningar i Sverige. En följd av detta är viljan att höja bensinskatten. Men en höjning träffar mest dem som redan köpt sin bil och har enligt undersökningar liten effekt. Många kan inte minska sin förbrukning och kanske därför mest uppfattar höjningen som terror. Detta understryks av de små effekter som Energimyndigheten kalkylerade med vid en höjning med 75 öre genom höjd koldioxidskatt. Därför förordade man också hastighetsbegränsningar.

Den klimatpolitiska diskussionen utvecklade sig till att alltmera handla om svenska utsläppsmål och vilka åtgärder, främst mot bilismen, som borde vidtas. En nyanserad bild av målen gav det vetenskapliga rådet som pekade på att 20 procents minskning till 2020 räckte. Men socialdemokraternas talesman Thomas Östros förordade 40-procentiga minskningar utan att precisera var. Ytterligare krav på högre bud om minskningar från regeringen kom därefter från ärkebiskopen och Naturskyddsföreningen. Men i TV gavs kort därefter en mer nyanserad bild av var utsläppen borde göras. Att det är främst i andra länder som minskningarna borde göras eftersom det ger mer effekt för pengarna påpekades också av Expertgruppen för miljöstudier där en expert ville helt byta klimatpolitik.


Det stora perspektivet för utsläppen redovisas ganska sällan. Sverige har minskat med 40 procent samtidigt som världen ökat med 75 procent. Det är USA och Kina som måste minska - inte Sverige.

En central diskussion om bilismen i klimatpolitiken är stödet till etanol och andra bränslen som drivmedel. Två amerikanska experter diskuterade för- och nackdelar med etanol. Svenska experter gav sken av att Sverige skulle kunna bli självförsörjande med biodrivmedel. De öppna landskapen kanske skall planteras igen med energiskog? Viktigt är att veta hur mycket det kostar att producera t ex el med olika alternativa energikällor. Enligt Vetenskapsakademien kan endast maximalt en sjättedel av fossilbränslena ersättas av biobränslen. Men EU skulle vid årsskiftet 2007/08 faställa hur mycket olika länder skulle öka den förnybara energin till 2020. Här började regeringen bromsa och ville inte gå med på en ökning med 15 procentenheter. Regeringens uppstramning mot EU bemöttes av Thomas Östros med att "regeringen skämmer ut sig".

Vid klimatmötet på Bali i slutet av 2007 ville Kina bromsa utarbetandet av preciserade begränsningar. Det beror kanske på att 80 procent av elproduktionen där kommer från kol mot 50 procent i USA. Dessutom producerar Kina hälften av kolet i världen. Bali-mötet ledde till att klimatdebatten med inslag av restriktioner intensifierades och dessa sammanfattas i en beskrivning av hur livsstilen begränsas i en frihetlig dystopi. Men kanske är rädslan för en klimatförändring orsakad av människan en analogi till rädslan för skogsdöd på 1980-talet som visade sig vara en forskarmyt?

I januari 2008 fastställde EU att Sverige skall öka andelen förnybar energi från 40 till 49 procent. Det är mera modest än enligt tidigare rykten men knappast realistiskt. Samtidigt passade folkpartiet på att lansera enlösning för energiproblemen med en utbyggnad av kärkraften med fyra reaktorer. Detta är dock ingen lösning på problemet att uppfylla EU:s krav. Men kanske det skulle gå att omdefiniera kraven till "koldioxidfri el". Då skulle Sverige kunna producera den el som rimligtvis måste exporteras till mycket lägre kostnad. Skogsindustrin uttalade oro för höjda elpriser och minskad tillgång på råvara. Men färre jobb där motvaras av flera jobb på andra håll.

Miljöpartiet försökte visa att det skulle gå att öka den förnybara energin inför slutförhandlingarna i Klimatberedningen, men deras rapport innehåller luckor och önsketänkande. Syftet kanske var att legitimera den oenighet som framstod som ett självändamål för miljöpartiet. (2 artiklar om bensinskaten utgår) Miljöminister Andreas Carlgren kommenterade oenigheten i Klimatberedningen och menade att oppositionen inte hade någon grund för minskningarna med 40 procent till 2020.

En utgångspunkt för minskningsdiskussionerna är att veta var utsläppen sker idag, t ex svarar hela transportsektorn för 31 procent av växthusgaserna 2005. Klimatberedningen redovisar en tabell som bara omfattar ca 9 procentenheter av minskningarna och transportsektorn. Bilismen skulle kunna svara för ca 4 procentenheter och nya järnvägar för ytterligare 1,5 enheter. Den klimatpolitik som bygger på 17 procents minskning till 2020 (EU:s krav) blir dyrast för Sverige, visar en rapport. Med 30 eller 40 procents minskning ökar kostnaderna progressivt.

Klimatdebatten handlar också ibland om boskapssektorn och livsmedel. Det väckte tillfälligt stor uppmärksamhet när "Uppdrag granskning" i TV angrep biffätandet i mars. Men att barnens mjölk borde dras in nämndes inte.

För framtiden borde Sverige nu börja planera hur bilarna skall drivas i framtiden och hur energiproduktionen skall läggas om. Det blir en intrikat planhushållningsuppgift om EU:s olika klamatkrav skall tillgodoses. Fortfarande kommer en del indikationer på att rädslan för människans påverkan har överdrivits. Uppvärmningen kan till största delen vara naturlig.